Kapitalismens brott mot mänskligheten

Här följer en text som jag stulit från www.yelah.net. Texten är skriven av Andreas Bryhn. Den är viktigt att lyfta fram pga att liberaler och andra högermänniskor gärna påstår att vi bor i ett ideologlöst samhälle, medans vi i själva verket lever i en värld där tillväxt och frihandel är de ideologiska stöttepelarna.

Onsdag 02 april 2008

Kapitalismens brott mot mänskligheten

Den statliga myndigheten Forum för Levande Historia tar upp brott mot mänskligheten som har begåtts av kommunistiska och fascistiska regimer. Om myndigheten även skulle ta upp kapitalistiska staters folkmord och massmord, skulle den kanske nämna nationalekonomen Erik Reinerts studier om detta.

Hur många människor har olika ideologiers makthavare tagit livet av? Om vi ser till de senaste 20 åren, så finns det knappt någon tävlan alls.

Nazismen och kommunismen har i stort sett flytt fältet - kvar finns mer eller mindre enbart kapitalismen, bland annat den tvångsmässiga formen av marknadsfundamentalismen.

Om detta skriver Erik S Reinert vid Tallinns Tekniska Universitet i flera böcker och artiklar. Han är doktor i nationalekonomi och verksam som professor i teknologistyrning och utvecklingsstrategi.

Exemplet Mongoliet

En av hans artiklar1, som visserligen har några år på nacken, handlar till att börja med om Mongoliet. Erik Reinert har haft som arbetsuppgift att utvärdera det östasiatiska landets ekonomi.

Erik Reinert skriver:

"Ju mer jag studerade Mongoliet under de följande månaderna, desto klarare blev det att denna nation, som segrade under Kalla Kriget, i alla praktiska avseenden utsattes för en Morgenthau-plan (Morgenthau 1945). Det nedtvingade Tyskland under Andra Världskriget skulle, enligt denna plan, avindustrialiseras och förvandlas till en bonde- och herdenation. Morgenthau-planen stoppades tvärt i Tyskland 1947 när ex-presidenten Herbert Hoover i USA rapporterade från Tyskland: 'Det finns en illusion om att det Nya Tyskland som blir kvar efter annekteringarna kan förminskas till en herdestat. Detta kan inte göras med mindre än att vi utplånar eller flyttar 25.000.000 därifrån' (Hoover's Report No. 3, March 18, 1947, citerad i Baade 1955)".

Morgenthau-planen för Tyskland ersattes som bekant med en betydligt generösare Marshall-plan, och ekonomin återhämtade sig och växte kraftigt - i Västeuropa, vill säga. Annat var det med Mongoliet på 1990-talet, skriver Erik Reinert:

Under de femtio år som föregick 1991 års reformer byggde Mongoliet sakta men framgångsrikt en diversifierad industrisektor. Jordbrukets andel av den nationella produkten hade minskat stadigt från 60 procent 1940 till omkring 16 procent i mitten på 1980-talet (Världsbanken 1991: 13). Den faktiska Morgenthau-planen visade sig emellertid ytterst framgångsrik för att avindustrialisera Mongoliet, precis som var meningen med planen i Tyskland. I Mongoliet omintetgjordes i stort sett femtio års industribygge enbart under en fyraårsperiod, från 1991 till 1995, och återhämtade sig inte. I en majoritet av industrisektorerna har produktionen minskat mer än 90 procent i fysisk volym efter att landet öppnades upp mot resten av världen, nästan över en natt, 1991".

Tvångsmarknadsanpassning

En stor del av skulden lägger Erik Reinert på Världsbankens och Internationella Valutafondens (IMF:s) tvångsmässiga "marknadsfundamentalism".

Östblocket hade just fallit samman och Mongoliet förlorade sina tidigare handelspartners och dess ledare anförtrodde sig istället åt de Washington-baserade finansiella institutionerna för att få hjälp.

IMF:s och Världsbanken ställde krav med den hårdnackade inställningen att lösningen på alla problem var frihandel, avreglerade marknader, privatiseringar, kortsiktig budgetbalans och inflationsbekämpning till varje pris.

De mongoliska ledarna samarbetade och det som följde i chockterapins fotspår var inget mindre än en ekonomisk och social katastrof.

Reinert skräder inte orden när han beskriver hur fattiga länder världen över har påverkats av liknande marknadsfundamentalistiska strukturanpassningskrav:

"Det faktum att mer än hälften av världens nationer var fattigare i slutet på 1990-talet än år 1990 får lika lite uppmärksamhet i pressen som de tyska koncentrationslägren fick på 1930-talet. Ändå finns det folk som vet. Förra årets rapport Transition 1999 (UNDP 1999) slår fast att övergången till kapitalism 'bokstavligen har varit dödlig för en massa människor'. 9,7 miljoner människor 'saknas' i övergångsekonomierna jämfört med vad som registrerades i demografiska profiler och förväntad livslängd år 1990. Östeuropas 'övergång' - i de flesta fall från att ha varit ineffektiva tillverkare av produkter med ökande intäkter till att ha blivit ekonomier för produkter med minskande intäkter - har åtföljts av en stor förlust av liv. Precis som på 1930-talet, känner de som vill veta till det, men frågan diskuteras inte offentligt".

Siffran 9,7 miljoner som FN-organet UNDP anger handlar alltså om forna östblocksländer. Den ansedda tidskriften British Medical Journal har publicerat en dödssiffra på 2,5-3 miljoner döda för enbart Ryssland.

Makthavarnas skuld

Vilket ansvar och vilken skuld har de marknadsfundamentalistiska makthavarna för det som skedde? Vi kan använda Forum för Levande Historias (FLH:s) rättesnöre.

I sitt undervisningsmaterial (klicka för pdf-fil) till svenska skolor tar myndigheten upp tvångskollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen på 1930-talet, ett annat hänsynslöst ideologiskt experiment som åtföljdes av massdöd - men i form av svält och under en mer avlägsen tid än globaliseringserans tvångsmarknadsanpassning och sociala explosion.

FLH skriver att under tvångskollektiviseringen "fattade kommunisterna beslut som skapade ett ofattbart lidande. Därför har sovjetsystemet ett klart ansvar för ett av de största brotten mot mänskligheten".

Därmed borde även de kapitalistiska makthavarnas skuld för massdöden under tvångsmarknadsanpassningen vara klargjord.

Ideologins skuld

FLH slår också fast vilken skuld ideologin, kommunismen, har för brott begångna av kommunistiska regimer. FLH:s överintendent Eskil Franck kallar ideologin för en "förklarande faktor" till brotten.

Kommunismen i Sovjet, Kina och Kambodja präglades enligt FLH av en centraliserad, tunnelseende maktutövning för att uppnå ett utopiskt samhälle.

På ett liknande sätt upprätthålls under kapitalismen en liknande, centralstyrd obalans i makt, mellan den dominerade majoriteten och den dominerande ekonomiska och politiska eliten.

Det utopiska målet är total "frihet" i ordets orwellska bemärkelse, som det uttalas av George W Bush och som det skrivs på stängslet till Guantánamo-lägret.

Friheten att fördela all makt, dels med hjälp av marknadens osynliga hand - enligt principen "störst plånbok, mest makt" - dels med hjälp av det militära maskineriets synliga knytnäve.

FLH tar i sin anklagelseakt upp kopplingen mellan kommunism och diktatur. Kommunistiska och kapitalistiska diktaturer finns det gott om välkända exempel på, liksom på kapitalistiska parlamentariska stater.

Kommunisterna i Kerala styrde länge en stor indisk delstat enligt parlamentariska principer. Både kapitalism och kommunism går alltså uppenbarligen att kombinera med både diktatur och parlamentarism.

Fler brott

De 9,7 miljoner "saknade" människorna i forna östblocksländer är naturligtvis inte det enda vi bör räkna till kapitalisternas skuld, med kapitalismen som "förklarande faktor".

Sex miljoner barn under fem års ålder dör varje år i sjukdomar som enkelt kan förhindras eller botas, enligt en artikelserie för några år sedan i världens näst mest prestigefyllda vetenskapliga medicintidskrift, Lancet.

Dessutom pekar FLH på de kommunistiska regimernas bokstavliga och omfattande våld, något som kapitalistiska stater knappast har varit främmande för. Om vi håller oss till de senaste 20 åren kan vi bland offren räkna alla som har dött av de kapitalistiska staternas krig i Irak, Afghanistan, Jugoslavien, Palestina och Panama.

Och innan dess i bland annat Korea, Nicaragua, Guatemala, Vietnam, Kongo Chile, Kambodja och Laos.

Ännu tidigare har vi förstås atombomberna i Hiroshima och Nagasaki, bombningarna av Tokyo, Dresden och Hamburg, Första Världskriget, kolonialkrigen, utrotningen av indianer och andra ursprungsfolk, samt den dödliga slavhandeln.

Centraliserad maktutövning kombinerad med omfattande våld, massmord och hänsynslösa ideologiska experiment med miljontals dödsoffer - denna blandning kan rymmas inom såväl nazismen och kommunismen som kapitalismen.

Så när ska vi börja säga "aldrig mer" om kapitalismen?

Andreas Bryhn